ponnybiiten

Allting började nog med att jag och min kompis skulle skaffa sommarhästar. vi skulle hyra från en ridskola, men alla hästarna hann bli uthyrda. 

Min låtsas mamma  berättade det för hennes jobbarkompis. Och hennes jobarkompis hade en syster, som hade en ponny som hon inte hade tid med.  Så vi åkte iväg för en provridning. Minlåtsas mamma hade fått för sig att det var en new forest , hon trodde han hette hampus elr ngt sånt. Jag började fantisera om att ha var vit, vältränad och  jätte snäll.

men istället mötes jag av en rund fux, welsh ponny och han var lat och busig.

Men jag provred.

Det kanske inte gick världens bästa, men det var någonting som jag gillade.

Så jag blev skötare på Isak.

den första tiden fungerade inte allting så bra.

han hade ticks i sitt huvud, ibland var han helt omöjlig att jobba.

Men ibland funkade det.

Jag red mest ut den tiden. 

Det  var en lära-känna-tid.

efter ett par veckor fick jag reda på att ägarna skulle flytta. 

Så jag frågade om jag fick ta Isak på foder.

Och det fick jag!

min kompis hade sköthäst i ett stall. 

Där fanns det en ledig plats, och där fick vi flytta in.

Isak var inte ett dugg transportvan. 

Så urlastningen var hemsk.

han kastade sig ut och rev ner lite av staketet!

Men de gick bra tillslut. 

Och då gick han i hagen och var "min"!

jag var världens lyckligaste då.

Dagen efter skulle jag leda in Isak i stallet.

Jag kunde inte leda in honom, han bara stannade och backade.

Men jag kämpade.

Det tog kanske 2 timmar att få han från hagen till stallet, och det är bara 100 meter därifrån.

första ridturen hemma var inte bra.

Han vägrade gå.

Jag använde spö, jag skrek , jag grät, men ingenting hjälpte!

Tillslut så fick jag honom att gå runt hagen ett varv.

men inget mer.

men jag älskade honom ändå!

Efter det var nog dem lyckligaste månaderna.

Jag levde i ett lyckorus utan att bry mig om någonting annat.

Jag gjorde allting jag velat så länge.

red ut, byggde hinder, hittade egna små ridvägar och stigar.

Men sen kom vintern.

Och isak fick ont i ryggen.

det kändes som om hela världens rasade då.

Jag trodde såklart att det var mitt fel, och hade aldrig gråtit så mycket som då.

Men jag hade troget kvar dig.

Du älskade att gå brevid mig lös i skogen.

och du älskade att beta med mig liggande brevid.

Och det var nog då som våran riktiga vänskap började växa fram.

Men sen fick jag börja rida dig igen!

och jag började tänka om på nytt.

jag ville inte bara rida dig för att du var tvungen att få motion.

och jag ville inte att du skulle behöva rida utan att det skulle vara kul.

så jag började träna dig från marken.

Kan väll inte säga att jag höll på med horsemanship, men vissa delar tog jag därifrån.

men resten gjorde vi på vårat egna sätt.

Och efter det gick det bara från 0-100,

Och lite till.

Du älskade mig.

Du litade på mig.

Och jag älskade dig.

Vi lovade varandra att alltid vara tillsamans, vi var bästa vänner.

Men jag började känna mig mer obalanserad.
Jag kunde inte rida lätt ibland, och allting bara låste sig ibland.

Men jag ville inte inse det.
Jag låtsades inte om det.
Men allt mer personer började säga att jag var förlång.
Jag började förstå det mer och mer.

Och vi fick våran sista sommar.
vi fick alla våra minnen.

Som när du gick i vattnet tillsist, så länge jag kämpat med det.
Och du lärde dig ett nytt trick, buga.

Så mycket kärlek det blev den sommaren!

Och allting var underbart.

Men så bestämde jag mig. Och du kom ut på annons.
Som jag grät när jag såg "min" isak ute på annons.
att han snart skulle bli någon annans.

Det kom 1 par och provred.
men vi gillade dem inte.

MEN, sen kom några från en liten handikapsridskola, som provred.
och det var verkligen rätt känsla !
Jag önskade att dem ville ha isak, och det ville dem.


Men sen kom dendär sista dagen.

17 september 2010.
värsta dagen i mitt liv.


åkte upp till stallet klockan 8 på morgonen.
jag låg i din box hela dagen och du stog och vakade över mig.
vissa stunder slummrade jag till, men du stog med dit huvud 10 centimeter ovanför mig.

Jag låg på din rygg i flera timmar.
jag pratade med dig.
Och vi tog våran sista ridtur.
Jag grät, jag grät, jag grät.
hela tiden.

sen klockan 4 så lastade vi dig.
och du åkte iväg.


och det sista jag sa till dig var;
isak, jag älskar dig. glömm mig aldrig.



även om jag vet att han har det superbra nu så saknar jag honom jätte mycket..
och önskar att han vore kvar hos mig.


Tack isak, jag kommer aldrig att glömma tiden med dig.








    





~Många kommer och går i livet, men vissa berör oss mer andra.~